Vandringskängor

För de friluftsintresserade människorna som gillar att ta sig fram till fots genom skog och mark är vandringskängorna guld värda. Dessa stabila allround skor med tjock sula, som är mönstrad för grepp, låter fötterna vara så bekväma som möjligt – även under längre turer i vildmarken. Dessutom gör den effektivt tighta snörningen, den ofta vattenavvisande överdelen och den andningsaktiva konstruktionen, att kängorna funkar året om. På vintern kan man bära dem med en tjockare strumpa och på sommaren med riktigt sportiga sockar som andas och släpper igenom fukt.
På senare tid har dessa lite grövre vandringskängor, som började som praktiska skodon för arméer världen över, blivit populära att bära till vardags, även när man inte ska ut på tur.

Inte bara i naturen

Allt oftare ser man fashionistas – och andra som skapar och följer trender – bära grova vandringskängor även när de inte är ute i naturen på hajk. Till exempel kan de bäras tillsammans med andra plagg som signalerar en arméaktig look: baggy byxor med många fickor och gärna lite lagom med häng i skrevet, en keps som antingen är i kamouflagemönster eller har en dov ton som grå eller mörkt blå, samt en enkel överdel som till exempel ett vitt, tight linne eller t-shirt.
Vandringskängorna kan dock också vara riktigt coola, och komma till sin rätt, om man kombinerar dem med lite vänare och ”snällare” plagg. Gärna en klänning i ljusa färger, rosa, gult eller varför inte gå hela vägen och välja något blommigt? Ett par vandringskängor med högre skaft är också fina tillsammans med ett par shorts.

Två läderbitar blir en känga

De allra tidigaste stövlarna som fanns bestod av två separata delar som användaren fick binda fast på sin fot och sitt ben. Det var en sula och ett stycke läder som bands ihop. Runt år 1000 f. Kr. kom man på att dessa två delar kunde kombineras, och man hade skapat den första kängan. Ofta gick den ända upp till knät för att skydda så bra som möjligt under strid och på äventyr i okända terränger. Nomader i östra Asien bar också en slags vandringskängor som de senare tog med sig in i Ryssland, Kina och Indien. Även inuiterna i Alaska utvecklade tidigt en sko som var praktisk i deras kalla klimat, fodrad med säl- eller hjortskinn och dekorerad med hundhår på utsidan.
Så småningom spreds den här typen av praktiska skodon över hela världen och utvecklades till olika typer av kängor: Allt från cowboyboots och stövletter till Dr. Martens och vandringskängor.

Tjocksulade joggingskor

Är det så att joggingskor med riktigt tjocka sulor (som nästan påminner om marshmallows), kan hjälpa dig med joggingen? Den första studien av en ny typ av tjockt belagda joggingskor kan tyda på att den här typen av skor inte hjälper dig i ditt springande. Samtidigt stjälper det dock inte heller.

Hittills är det inte heller någon som vet ifall de här tjocksulade joggingskorna kan förebygga vanliga skador som så många löpare lider av periodvis.

Distans

Den som umgås med någon som tar sitt långdistanslöpande seriöst, har nog på ett eller annat sätt hört talas om dessa nya tjocksulade skor. De här förser löparen med mellan 2 och 3 gånger mer stötdämpande material mellan foten och asfalten, än vad ”vanliga” skor gör. Nästan varje skotillverkare som på ett eller annat sätt riktar sig mot löpare, har nu dessa typer med riktigt tjocka sulor i sitt utbud.

Många trodde, och hoppades, att motsatsen (det vill säga skor utan nästan någon sula alls) skulle göra det enklare och bättre för löparna. Forskare hade nämligen noterat att folk som växer upp springandes barfota (till största delen unga kenyanska löpare) vanligtvis träffar marken med den mittersta eller den främre delen av foten.

De här löparna har också färre skador i förhållande till andra löpare. Kanske, tänkte forskarna, att det här också kunde leda till en kraftig reducering av skadeförekomsten hos andra löpare.

Följaktligen började många löpare att använda platta och tunna joggingskor som skulle simulera barfotalöpning. Resultaten var dock inte så överväldigande bra som forskarna kanske hade trott och hoppats på. Tidiga rapporter visade att många löpare som sprang med de här skorna blev skadade. Detta eftersom deras fötter och ben inte var vana vid den här typen av löpning.